Krönika. Ämne: Musik.

KRÖNIKA

Musikens betydelse i mitt liv.

Det går inte en dag utan att jag inte lyssnar på musik, det finns liksom inte i min värld att inte lyssna på musik, när jag är som tröttast så piggar den upp mig, när jag är som gladast så blir den en del av ögonblicket. Det är intressant hur musik kan bli ett minne, när jag hör vissa låtar så tar dem mig tillbaka till ett visst år, ett visst kapitel i mitt liv. 

T.ex. när jag lyssnar på Mange Schmidt – Giftig så är jag tillbaka i 2007 och sitter på golvet i min barndomsvän Ronjas rum och försöker tillsammans lära oss att rappa låten lika bra som Mange Schmidt samtidigt som vi äter popcorn. Det är ett fint minne, medan kent - socker tar mig tillbaka till 2006 när min farfar dog. Musik plockar fram minnen, som man ibland har glömt eller medvetet raderat ur minnet. Varje gång jag hör BWO – temple of love så kan jag inte annat än skratta för att det enda jag ser framför mig är när jag och min allra bästa vän står i hennes rum natten på en midsommarafton och övar in en dans till just denna låten, det slutar med att vi ligger på golvet och skrattar åt oss själva. (Jag kan fortfarande lite av dansen)

Musik får mig att stå upprätt och orka med hela dagen, när jag har en svacka i skolan så sätter jag i hörlurarna och låter musiken föra iväg mig och vips så är jag med på banan igen. Jag har alltid tyckt om musik, när jag var liten så var jag mycket för att sjunga men numera överlåter jag gladeligen det till dem som kan det. En värld utan musik skulle jag inte vilja leva i, inte nu när jag har upplevt musik i alla fall. Det allra bästa jag vet i hela världen är att gå på konserter. Att få se mina idoler stå på scen och göra det dem gör allra bäst, att få hoppa med till trummornas slag med tusentals andra vid min sida och skrika mig hes till de allra bästa texterna jag lyssnat på från min stereo så många gånger.

Behöver jag ens säga att jag just i detta nu sitter och lyssnar på musik?

Av Anna Larsson.